ATT RENSA BLAND DET SENTIMENTALA

På ett sätt har jag hela tiden varit på väg hit, till mina minnessaker. Det sentimentala. Och jag har verkligen sett fram emot den dag då jag har känt mig redo för att rensa bland dem. Inte för att jag har en massa gammalt bagage som jag behöver bli av med, utan mest för att jag faktiskt inte längre är den person som jag en gång var.

Jag tror att tanken på att rensa bland minnessakerna föddes för några år sedan, då jag läste den japanska rensningguruns, Marie Kondos, bok om att städa.

MARIE KONDOS STEG FÖR ATT RENSA

Eftersom det var flera år sedan jag läste boken kan jag inte riktigt återge hennes tankar. Jag vill också minnas att hon gjorde ett något knasigt intryck på mig. Men hursomhelst – jag minns att hon delade in det som skulle rensas i kategorier. Föreslog att man skulle börja med det lättaste, det vill säga kläder, och steg för steg ta sig till kategorin med det svåraste; de sentimentala sakerna.

Så här:

  1. Kläder
  2. Böcker
  3. Papper
  4. Hopplock / Pryttlar
  5. De sentimentala sakerna

ATT RENSA BLAND DE SENTIMENTALA SAKERNA

Det sentimentala sakerna som jag nu, för första gången i mitt liv, har gått igenom är; brev, gamla anteckningsböcker, fotografier och dagböcker.

Det är inte så att jag har dem i en mängd som gör att jag inte kommer in genom dörren. Att de stör och tar plats. Jag kände bara att jag har varit med så pass länge – jag är fyrtiofem – att jag borde kunna gå igenom dem. Att de representerar en annan Elina än dem som jag är idag.

Ok, jag ska vara ärligt och berätta att jag vid något tidigare tillfälle har gått igenom mina fotografier. Rensat bort de där som föreställer människor som inte betyder så mycket för mig, som aldrig riktigt kom att betyda. Dessa, samt bilder från resor, på människor jag mötte. Eller kanske bara bilder på naturen, en upplevelse som jag en gång ville behålla, men som sedermera känns intetsägande.

ATT RENSA BLAND BREVEN

Jag nämnde redan att jag är fyrtiofem. I all sin enkelhet betyder det att jag antagligen har mycket fler brev och vykort än en tjugofemåring. Förklaringen är enkelt; internet, sms, epost och alla sociala medier. I dagens samhälle finns det inte längre samma behov av att skicka brev. Eller vykort.

När jag gick igenom mina brev upptäckte jag detta:

  • Att jag – som i förstone bara tänkt att spara breven från min barndomsvän M – kom att spara brev från ytterligare två personer. Och nej, jag läste inte igenom breven. Jag skummade igenom några av dem för att få koll på innehållet. Vissa av dem fick mig att le redan när jag läste avsändarens namn. Alltså sparade jag fler brev än jag i förstone hade tänkt mig.
  • Att förvånades av att vissa bara innehöll en kort hälsning – som lätt skulle kunna få plats i ett av dagens sms – men ändå hade personen gjort mödan av att skaffa brevpapper, frimärke och dessutom knatat iväg till posten med det.
  • Att många av breven och vykorten hade skickats av personer som jag inte längre mindes att jag en gång hade så pass mycket kontakt med…
  • Att jag hade sparat vykort och brev från personer som jag idag inte har några som helst minnen av… alltså; inga. Inte ens om jag kämpade för att minnas.
  • Att personer som jag idag har en knapp ytligt kontakt med på sociala medier en gång skickade skämtsamma brev som jag än idag skrattar åt…
  • Att jag saknade brev från vissa personer.

De brev som jag sparade är ingen stor litteratur – vilket inte heller de brev som jag en gång skickade är. Det är bara personliga rader från en vän till en annan. Ändå kommer det att dröja länge innan jag rensar bort dem. Men likväl kan det hända att jag faktiskt kommer att rensa bort dem en dag…

Det som fick mig att känna en viss melankoli är alla de där människorna som jag hade halvt om halvt glömt bort. Människorna som jag faktiskt aldrig tänker på, men som en gång skickat brev efter brev efter brev efter brev… Jag tänker att … tänk om det är sista gången som jag påminns om personen? Tänk om jag helt glömmer bort att vi en gång hade så bra kontakt?

Ändå rensar jag bort breven.

Jag sparat ett fåtal vykort, bl.a. från min farmor som idag är svårt sjuk i alzheimer. Jag sparar vykortet bara för att få se hennes handstil – några fler kort kommer jag ju inte att få från henne. Ett annat sparar jag för att se någons första försök till att forma bokstäver, ett tredje för att påminnas om en kontakt.

Men de allra flesta kastas bort. Jag känner mig melankolisk, men kommer inte att plocka upp dem ur soporna.

RENSA BLAND FOTOGRAFIERNA

Som jag nämnde jag har rensat bland fotografierna vid tidigare tillfällen. Och när jag nu går igenom dem känner jag igen alla dem som fotografierna föreställer, men det hindrar mig inte. Jag rensar bort dem som jag inte längre har någon kontakt med, jag rensar bort fotografier där föremålet inte syns från sin bästa sida. Jag rensar bort bilder som är tagna vid ett och samma tillfälle, där det ena fotografiet är likt det andra. Jag rensar bort bilder från fester som inte längre känns speciella.

Jag vet att jag antagligen kommer att gå igenom fotografierna fler gånger. Vet att jag kommer att rensa bland fotografier på vänner, att jag bara kommer att behålla de bästa.

ALMANACKOR OCH DAGBÖCKER

När jag går igenom mina gamla almanackor undrar jag varför jag har sparat dem. Ett för varje år sedan slutet av 80-talet. Flera av dem innehåller bara tider för skolscheman, eller tider för arbetspass när studerade och jobbade extra. Några innehåller korta dagboksanteckningar och dem sparar jag – än så länge. Tänker att jag kanske scannar in dem och behåller dem i form av låsta filer i datorn. Eller öppna. Mitt liv är inte så hemlighetsfullt.

Av dagböckerna rensar jag bort en enda. I den har jag vid något tidigare tillfälle svartmarkerat stycken, censurerat. Därtill är den skriven med en ung tonårings dåliga språk, kryddat med svordomar. Jag river ut någon sida och sticker in den mellan en annan dagbok. Slänger resten.

HUR SVÅRT ÄR DET ATT RENSA BLAND DET SENTIMENTALA?

I slutändan är det inte svårt att rensa band det sentimentala. Inte så där som jag trodde att det skulle bli. Jag tänker att jag inte längre är den personen som fick de där breven, inte den som skrev de där anteckningarna. Dessutom har jag förberett mig mentalt, redan på förhand tänkt ut vad jag ska rensa bort.

Som jag skrev ovan känner jag en viss melankoli inför tanken på att jag aldrig mer kommer att påminnas om vissa av de här personerna. Men jag minns ju dem knappt idag… troligtvis minns de inte heller mig.

Därmed inte sagt att jag tagit mig igenom allt det sentimentala krafs som jag äger. Det finns mer, och faktiskt sådant som är svårare att rensa. Men jag skriver mer om det när jag fortsätter att rensa i denna kategori.

DEN MEST ÖVERRASKANDE UPPTÄCKTEN?

Den mest överraskande upptäckten var att det bland breven fanns ett brev från mig själv till mig själv. Skriven på skrivmaskin. Yes, skrivmaskin. (Och nej, jag har ännu inte läst det. Men inte heller kastat det.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s