OM DET MEST VÄSENTLIGA, OCH DET UMBÄRLIGA

DET MEST VÄSENTLIGA

När min morbror dog hade jag och några andra i familjen som uppgift att städa ur hans lägenhet. Vi hade inte många dagar på oss. Eftersom han levde i Finland medan vi lever i Sverige, med allt vad det innebar av tid som går åt till resor, kunde vi bara vika av en långhelg för uppgiften. En helg som också skulle inrymma begravningen.

Är det möjligt? Tänk bara på hur lång tid det tar att flytta och flyttstäda? Hur mycket mer tid går det då inte åt till att döstäda, men allt vad det innebär? Att göra det på en helg? Och att däremellan också umgås och prata med släktingar?

Men det var inga problem. Min morbror levde i självvald enkelhet. Allt det där som i vanliga fall tar en halv evighet att rensa bort var sådant som han aldrig hade skaffat.

Min mor har alltid lyft fram sin bror som exemplarisk när klädvård kommer på tal. Han skulle aldrig få för sig att slänga kläder i en hög på golvet, inte heller att byta ut dem av slentrian. Kläder skulle hållas hela och rena. Och vara funktionella. Det samma gällde hans hem. Det fanns inte mycket där som inte hade en funktion. Förutom sängen, soffan, soffbordet, bokhyllan och köksbordet med två stolar fanns där saker som fyllde tre sopsäckar, fyra banankartonger och en flyttlåda.

Men andra ord; det mest väsentliga.

DET UMBÄRLIGA

Min morbror dog på våren och vid slutet av november samma år fick jag nog av allt plotter här hemma. Från den ena dagen till den andra beslöt jag mig för att rensa bort fem saker om dagen ända fram till julafton.

Och jag rensade. Plockade och kasserade. Men istället för att bli ett månadslångt projekt kom det sig att jag rensade bort dessa ca 5×24 saker under några få dagar.

Visst krävde det energi att dra ut låda efter låda för att inspektera innehåll, att plocka med kläderna i garderoben. Att röra vid allt det som var umbärligt. Visst fastnade jag med tidskrifter som skulle bort, vägde böcker som jag aldrig kommit mig för att läsa. Men i slutändan var uppgiften inte omöjlig. Inte ens svår, inte på allvar.

Och resultatet?

Tre banankartonger och en flyttlåda med böcker och småsaker. Två blåa ikea-kassar med kläder. Och så de där soporna som jag inte ens vägde in, bara kastade.

Och om man jämför med min morbror väsentliga? Saker som fyllde tre sopsäckar, fyra banankartonger och en flyttlåda?

Det känns nästan konstruerat. Påhittat. Att det där umbärliga som jag kan rafsa ihop på några dagar är mer än min morbrors väsentliga.

Hur kunde det blir så här?

HUR EN MINIMALIST BLIR EN MAXIMALIST… SOM VILL BLI MINIMALIST

När jag fortfarande bodde i en enrummare på 35 kvm fick jag en kväll besök från barndomsbekanta. Jag kommer ännu ihåg deras förvåning när de såg sig omkring i lägenheten; de tomma väggarna, bristen av prydnadsföremål. Och sedan:

“Har du nyss flyttat in?”

Riktigt så tomt var det nog inte, men det hade säkert kunnat vara mer ombonat.

Den vindstvå som jag därefter flyttade till var mysigare. Med sina 54 kvadrat gav den mer yta att leva på, men var inte för stor. Och så gillade jag verkligen lägenheten, så jag såg till att boa in mig. Och så är det ju enklare att möblera en tvårummare än en enrummare. Och så blev jag intresserad av konst och köpte ett par tavlor. Och lite annat. Som bokhyllor, och så ännu mer bokhyllor. För dem fanns det behov av.

Det fanns nog mer saker i den lilla tvåan än vad jag drar mig till minnes idag, för när jag köpte mitt torp 2011 så blev det något av en lättnad. Allt det där som kändes överflödigt, men som jag inte kände mig redo för att göra mig av med fick nu en plats att bo på. Värre blev det när jag blev sambo, men värst när vi flyttade från radhuset till det hus på ca 350kvm (varav 200kvm är boyta). Det är i nuvarande huset som allt har eskalerat.

Hur kunde det bli så här?

Liten blir stor. Och när ditt och mitt ska bli vårt och det enklaste är att skaffa det som vi båda är överens om. Eller?

Nå. Gjort är gjort. Köpt är köpt.

Till vårt försvar kan sägas att vi båda gillar second hand, och mtcket av plottret kommer därifrån. Till glädje kan också sägas att det numera knappast handlar om att skaffa sig en gemensam stil. Snarare handlar det om att rensa sig in till kärnan. Gärna så att det bara är det mest väsentliga som blir kvar – om vi är modiga nog att nå så långt.

I den här samlingen av texter vill jag dela av mig av mina tankar kring minimalism, erfarenheter av att rensa och de lösningar som jag hoppas hitta för att kunna leva ett mer hållbart liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s